Gustav Eriksson

Gustaf Erikson

Runt Kap Horn med "Hertiginnan."
av Helge Heikkinen

Den fyrmastade stålbarken Herzogin Cecilie, som tillhörde sjöfartsrådet Gustaf Erikson i Mariehamn, avseglade lördagen den 25 januari 1930 från Wallaroo i Sydaustralien, destinerad till Falmouth i England för order, med en last av 4,242 ton vete. Besättningen uppgick till 27 man och befälhavare var sjökapten Sven Eriksson.
Ungefär samtidigt lämnade flera andra segelfartyg från olika nationer andra hamnar vid Spencergolfen där de, liksom vi, hade legat och lastat vete. Årets vetekappsegling - Grain Race - hade börjat. Vi visste ännu inte vilket fartyg som först hade kommit iväg och lika litet vilket som skulle vara först i orderhamnen. Fastän blå bandet, segervimpeln från klipperskeppens tidevarv, inte längre delades ut till det fartyg som hade gjort den snabbaste resan från Australien till Europa, hade kappseglingarna kvar samma lockelse som förr. Samma intensiva spänning överväldigade männen ombord på de tävlande fartygen varje gång ankaret lättades i avgångshamnen och de vita seglen skotades ut för vinden.
Morgonbrisen blåste friskt när Hertiginnan med skummet forsande om stäven gled ut ur hamnen på väg mot de öppna havsvidderna. Snabbt lämnade vi den lilla staden bakom oss. Mot den blånande himlen avtecknade den sig i silhuett en stund men försvann snart helt ur sikte. Åter hade det mäktiga havet tagit oss helt i sitt våld. Vi kände den saltmättade vinden smeka våra ansikten och däckets rytmiska gungning under fötterna. Vi såg hur fartyget under trycket av den väldiga segelmassan trotsigt pressade sig fram genom de brusande vågorna, liksom vore hon en levande varelse som förnam fartens tjusning och insåg att kappseglingen var en gemensam sak för oss alla.
Den gynnsamma morgonbrisen var emellertid inte långvarig. Plötsligt blev vinden nyckfull så vi fick börja kryssa för att komma ur Spencergolfens trånga farvatten. Inom resans första 28 timmar fick vi göra åtta stagvändningar men efter dessa påfrestningar låg fartyget i rum sjö. Först då började den vanliga rutinen ombord med regelbundna vakter och de otaliga sysselsättningar som vi grundligt hunnit vänja oss vid under nedresan.
På fjärde dagens morgon siktade vi på styrbordssidan de fyra masterna av en annan bark som tycktes styra ungefär samma kurs som vi, dikt bidevind, men låg i lä om oss. Snart kände vi igen henne som Hougomont. Hon tillhörde samma rederi som Herzogin Cecilie och var liksom hon känd som en god bidevindseglare. De närmaste dagarna blev det kappsegling mellan de båda fartygen. Följande morgon mojnade vinden ut och på eftermiddagen gjorde vår kapten ett besök hos sin kollega på Hougomont Storm Petter, vår andre styrman, segelmakaren och donkeyman fick följa med i motorbåten. När de återvände vid sjutiden på kvällen fick vi höra nyheter. "Vart är di på väg?" hojtade kocken och stack ut huvudet genom dörröppningen. Sin vana trogen kunde han inte hålla sig lugn i kabyssen, när något ovanligt hände på däck. - "Till Sydamerika, till västkusten", svarade segelmakaren korthugget. - "Jäkeln ändå, om man finge följa med", suckade jungmannen Karl-Alfred och strök av sina tjäriga händer på byxbaken. "Ja det skulle vara grejor," inföll Greven, en svensk matros. "Valparaiso och Callao är annat än Wallaroo. Sådana senoritor som jag träffade där, när jag var på motorfartyg, finns tamefan ingen annan stans på hela jordklotet. Den yngsta och vackraste var arvtagerska till ett gods som var större än Småland. Där skulle man inte haft annat att göra än att rida runt fälten på rashästar och inspektera halvbloden, som jobbade där." "Jag tycker här luktar illa, "sa timmerman som hade råkat komma förbi och hört Grevens utläggning. "Varför stannade herrn inte i paradiset?" - "Du tror förstås att jag ljuger, din förbannade trägnagare," exploderade Greven och knöt näven. "Tror du att jag är en sån karl som gifter nig för pengarna, va?" - "Men godset, godset" jämrade sig kocken, "Det var väl värt stora pengar. Hur kunde du lämna det på det viset? Och flickan sen, den vackra spanjorskan. Du måtte ha en skruv lös!" - "Nej gossar; inte gifter man sig för pengar inte," avgjorde Lång-Charlie saken och fortsatte allvarligt ''Jag hade också en rik flicka i Norden en gång, men till sjöss gick jag och lämnade henne".
Resonemanget avbröts av två gälla vissel. I detsamma uppenbarade sig Storm-Petter på förkanten av halvdäck och beordrade oss att styvhala lovartsbrassarna. Under tiden vi höll på att lyfta upp motorbåten, hade nämligen Hougomont lyckats slinka förbi. När mörkret föll på låg hon fortfarande för om oss, och på Herzogin Cecilie började vi diskutera henne igen.
"Inte är hon på väg till något paradis precis"; förklarade segelmakaren. "Hon går till Galapagosöarna för att lasta guano. Det är den värsta last man kan tänka sig. När Eriksons Winterhude hade varit där berättade pojkarna att lukten bet sig fast överallt, till och med i provianten och det var ett under att de klarade sig med livet i behåll." - "Men tänk på hyran där", inflikade Karl-Alfred. "Donkey berättade just att den betalades enligt amerikansk tariff. Det är väl för att få folk att stanna kvar. Skutan har ju varit borta från Finland så länge att besättningen har rättighet att mönstra av i utländsk hamn om den har lust."
"Ja nog hade di tur på Hougomont alltid", menade kocken som hade tagit sig en runda i skansen för att kontrollera att lapskojsen smakade. "Men annat är det ändå med maskinfartyg, " utbrast Greven överlägset. "Ni skulle ha varit med på M., när hon var på turistkryssning. Livet var som en enda söndag. Tänk er ett bländvitt hypermodernt motorfartyg med vitklädda passagerare, som låg och drog sig i däcksstolarna mellan måltiderna. F ör att stimulera aptiten spelade däckstennis eller simmade i bassängen, som hade byggts enkom för dem. I Egypten gjorde de utfärder till pyramiderna, i Indien fotograferade de pagoderna och på Hawaii roade de sig med surfing. Vi besättningsmän var också klädda i vitt och gick omkring som andra gentlemän. Att stå till rors var ett sant nöje, ena ögat höll man på kompassen och det andra på de välsvarvade filmstjärnornas rasben när de låg och latade sig på däck." - "Men för att bli en riktig sjöman var du ändå tvungen att komma hit", konstaterade segelmakaren som aldrig satt sin fot på en ångare. "Annars skulle du aldrig blivit annat än en steambåtsgrävling i hela ditt liv".
Liksom for att understryka segelmakarens ord krängde fartyget över för en kraftig vindstöt. Strax därefter ljöd styrmans visselpipa från däck och när vi kom ut fick vi order att brassa fyrkant. Västanvinden hade satt in på fullt allvar. Snart visade det sig att Hougomomt var en god seglare även i akterlig vind, men under nattens lopp lyckades vi passera henne och följande morgon låg hon långt akterut. Snart försvann hon under horisonten. Då visste vi inte att vi såg henne för sista gången. År1932 råkade hon ut för en orkan som slog back i seglen och avmastade henne. Under nödrigg lyckades fartyget likväl ta sig fram till Australien där hon efter kondemnering blev liggande som vågbrytare i Adelaide.
För de hemvändande vetefartygen var det fördelaktigast att göra färden över Stilla Havet längs the roaring forties - de tjutande fyrtiorna som engelsmännen kallar det ständigt stormiga området mellan fyrtionde och femtionde breddgraderna.
Redan i början av resan kunde vi på grund av den långa dyningen gissa oss till vad som komma skulle men först efter det att vi passerat Aucklandöarna - en obebodd ögrupp sydväst om Nya Zeeland - fick vi känning aven verklig orkan. I den upprörda sjön rullade fartyget som aldrig förr och det var omöjligt att hålla sig upprätt. Enligt radionyheterna inträffade samtidigt en svår jordbävning på Nya Zeeland som krävde ett flertal människoliv, och möjligt är att detta naturfenomen även var orsak till den hårda stormen. När fartyget krängde över tog hon in tontals med vatten över däck och byarna pressade henne så hårt upp i vind att det behövdes åtta man till rors för att hålla henne på kurs¨.
På Stora oceanen, världens största hav med sina hundraåttio millioner kvadratkilometers yta, fanns det mer än nog utrymme för kappsegling. Djupet räckte också till. Det största, 10,793 meter, har uppmätts öster om Filipinerna. Det var på denna ofantliga, stormiga vattenöken som Hertiginnan företrädesvis hade brukat få försprång i tidigare vetekappseglingar, ty bland världens sista djuphavssegelfartyg var hon onekligen den bästa hårdvindsseglaren. Med sina stabila master, kraftiga segelställ och hänsynslösa befäl, som inte sparade varken sig själva, fartyg eller besättning, tycktes hon klara vilka påfrestningar som helst. Som en linjeångare plöjde hon framåt i den akterliga sjön.
Stolt som en havsörn höjde hon sig på vågtopparna, där hon skakade av sig de överbrytandevattenmassorna innan hon rutschade ner i vågdalen, beredd att möta följande brottsjö. När vinden någon gång tillfälligt avtog, verkade det som om den endast samlade nya krafter för följande attack. Under de värsta kastbyarna hände det då och då att något segel blåste i trasor, men lika snabbt slogs ett nytt under. Vädret blev kallare och kallare och solen såg vi sällan eller aldrig. Regnbyar och tjocka avlöste varandra och utkik måste hållas även på dagen. I skansen rådde ständigt mörker då vi hela tiden var tvungna att ha blind -ventilerna påskruvade för sjögångens skull och allting dröp av fukt.
Lite omväxling blev det i tristessen då vi den 15 februari skar 180 - gradersmeridianen - datumgränsen - och hade turen att få två lördagar i följd. Båda dagarna slutade vi fartygsarbetet klockan två och undfägnades med stockfisk och risgrynsvälling till middag. Storm-Petter rasade över den extra ledigheten, men vi var säkra på att han skulle ta skadan igen så fort det blev vardag.
I matros-skansen funderade vi storligen över hur det egentligen hängde ihop med den extra lördagen, men Martin, en av eleverna som för tillfället stuckit sig in, hade tydligen studerat saken tidigare och försökte förklara för oss. "Ni vet ju gubbar, att en orts tid beror på dess longitud, När klockan till exempel är tolv i Helsingfors är den bara elva i Stockholm. Därför vrids ju klockorna på ett fartyg varje dag i samband med middagsräkningen framåt eller bakåt beroende på om hon går ostvart eller västvart. Skepp som möts vid datumgränsen kommer därför att ha samma klockslag men olika datum och följaktligen måste det som kommer västerifrån hoppa över en veckodag, medan det som kommer österifrån får ta senaste veckodag omigen." Det lät ju ganska enkelt, men är det någon som kan säga när det är slut på det här eländet", stönade den långe "Stockholm", som hade svängt sig ner ur sin koj och därvid slagit huvudet i balken.
Den frågan kunde ingen besvara, men följande dag beslöt vi att göra livet lite drägligare i den utkylda skansen Då vinden tillfälligt mojnade letade vi fram och monterade upp en gammal kamin, som legat undanstuvad i förpiken. Det kändes obeskrivligt skönt att komma in till den glödheta kaminen efter en ruggig vakt, men glädjen blev inte långvarig. Redan vid vaktombytet på onsdagskvällen tog en brottsjö skorstenen som stack ut genom en av ventilerna och vräkte sig in i skansen, där den stjälpte omkull kaminen, som fräsande började att rulla fram och tillbaka i det skvalpande vattnet. Karl-Alfred, som hade legat och sovit på durken och blivit dyblöt, rusade upp med en svordom och täppte till ventilen med ett trälock. Det lönade sig inte att rusta upp kaminen på nytt så länge stormen varade. - När lugnet var återställt skruvade Rödskägg upp lampveken och tände en cigarettfimp Tobaken började redan tryta, så det var dags att använda sparade fimpar. Frivakten kröp genast till kojs för att stjäla sig till en stunds vila så länge de hade tillfälle.
När som helst kunde de bli kallade på däck igen. "Mariestad", som hade kommit in i matrosskansen för att göra backström, slet av sig stövlarna, tömde dem, tog av strumporna och vred dem torra innan han drog på sig alltsammans igen. Då han hade diskat och ställt undan tallrikarna i det väggfasta skåpet släckte han lampan innan han gick ut till vakten. Det var ont om fotogen. Vi hade inte ens fartygslanternorna tända.
Följande lördag hade vinden avtagit något och Storm-Petters knarrighet över dubbellördagen hade synbarligen försvunnit. Strax efter middagen uppenbarade han sig på gott humör i donkeyrummet och tog Donkeykalle med sig akteröver. Då denne efter en stund småmysande återvände luktade han whisky på långt håll. När han med timmermannens bistånd började slipa yxa och kniv förstod vi att det var slaktningsdags. En sup hörde till men Kalle hade fått fyra - två på varje fot. Styrketåren var säkerligen välbehövlig, ty det var Kain som skulle offras. Kain som vi haft med oss ända från Norge och som levt mitt ibland oss nästan som en huskatt. Före avseglingen från Wallaroo hade grisbeståndet ökats med fem svarta vetesvin, runda som ballonger och så inbäddade i fett att varken fötter eller ögon syntes. Bland sina australiska bröder påminde den norska galten närmast om en räv, fastän den väl vägde närmare 100 kilo.
Så fort Kalle steg över tröskeln till svinstian satte alla sex grisarna igång med ett hjärtskärande grymtande som om de skulle ha anat hans onda avsikter. "Mariestad", som hade särskilt handlag med grisar och som hade skött Kain hela tiden, hjälpte till att släpa ut det vettskrämda djuret på däck. Alle man hade kommit för att bevittna skådespelet utom rorsman, som stod på tå på rodertrallet och sträckte på halsen för att inte gå miste om föreställningen. På stormbryggan som ledde till backen stod skepparen i egen hög person och stirrade stint neråt och vid hans fötter hade Paik, skeppshunden, darrande krupit ihop.
När kocken och stuerten hade anlänt med hett vatten och en tom pyts för blodet gav Kalle grisen nådastöten. Med van hand hanterade han vapnen. Han hade varit bonddräng i sin ungdom och snart hängde Kain renrakad och styckad i köttpåsar i mesanvanten. - Samma kväll fick vi ett riktigt skrovmål stekt fläsk och blodplättar med lök i till efterrätt. När vi satt till bords frågade Ekenäs plötsligt: "Har ni tänkt på grisbyn? I natt blir det nog inte mycket sömn av, för det har väl aldrig hänt att slaktning på sjön inte följts av storm". - Det hände inte heller denna gång.
Innan frivakten hade hunnit gå till kojs hördes två vissel. Barometern hade fallit oroväckande och vakten som var på däck fick börja bärga segel. Undan för undan friskade vinden i och strax före midnatt kallades alle man på däck. - Norrmannen Christiansen och jag fick stå till rors hela hundvakten. Att styra var ett hårt arbete i det ogenomträngliga mörkret, då vi inte kunde urskilja vågorna utan fick lita helt på kompassen. Då en brottsjö slog in nakterhusglaset blev det ännu värre. Någon kom med rep och surrade fast oss vid ratten för att vi inte skulle spolas överbord.
Natten föreföll oändlig. Det rytande havet tornade upp sig till skyhöga vitskummiga vattenmurar som gång på gång störtade sig över fartyget med obarmhärtig kraft. Plötsligt ropade Chistiansen, som stod i lovart:
"Se upp och håll i dig, för nu kommer det en!" Jag tog stöd med fötterna och grep hårdare tag om ratten. I nästa ögonblick svepte en sjö som tycktes komma rakt uppifrån ner över oss. Christiansen tog emot den värsta stöten med sin breda rygg, och stående ända upp till halsen i det forsande vattnet vred vi ratten spak för spak över till lovart för att hindra fartyget att falla av och få sjön från sidan, vilket kunde ha blivit allas vår undergång.
Plötsligt uppenbarade sig kaptenens sammanbitna ansikte i skenet av den flämtande nakterhuslampan och fixerade oss skarpt. Med pekfingret höjt till varning befallde han barskt: "Håll kursen!" - Därefter försvann ansiktet, men ordern etsades outplånligt in i vårt medvetande. Denne allvarlige man talade aldrig i onödan, och denna gång räckte två ord.
För varje minut som gick tilltog stormens tjut och havets dån. Plötsligt skakades fartyget aven fruktansvärd stöt, liksom om hon skulle ha ränt på ett grund och stäven pressades djupt ner i vågorna. När platsen, där fartyget borde ha varit för ett ögonblick lystes upp av ett spöklikt fosforskimrande sken, syntes inget annat än en brusande vattenflod, ur vilken masterna stack upp. Genom de rasande elementens larm hördes ljud av trä som knäcktes och någonstans slungades en flytande tunna med ursinnig kraft motjärnskotten. De fruktade sjöarna vid Kap Horn - gråskäggen - som påstås kunna bli ända upp till 30 meter höga och åtta hundra meter långa, lekte med fartyget som katten med råttan. I de här trakterna spolades tre man bort från klyvarbommen på den åländska fullriggaren Grace Harwar då den höll på att beslå segel utan att man kunde göra någonting för att rädda dem.
Liksom andra stormar har en ände, så tog även grisbyn så småningom slut. När morgonen äntligen randades hade den blåst nacken av sig, men sjön gick fortfarande hög. Utan att förlora någon tid började vi genast sätta de segel vi bärgat under natten, och snart löpte Hertiginnan undan sjöarna för fulla dukar. - Under dagens lopp lättade molntäcket och på natten såg vi det sällsynta söderskenet som i likhet med norrskenet vanligtvis endast kan iakttas vintertid. Vädret höll sig vackert de följande två dygnen med klar sikt, men kylan var intensiv. På dagarna såg vi mängder av kringflytande isflak och enstaka pingviner som simmade omkring mellan dem. - Tisdagen den 25 februari klockan två på eftermiddagen siktade vi land långt borta om babord, det var Kap Horn - Eldslandets och Sydamerikas sydligaste udde som avtecknade sig vid horisonten med sina ogästvänliga klippor och snöhöljda toppar. Herzogin Cecilie hade alltså gjort denna 6000 sjömil långa resa över Stilla Havet på 31 dygn, vilket ansågs som en god prestation då 40 dygn räknas som normalt för denna sträcka.
Denna gång visade sig Hornet vida bättre än sitt rykte, men när vi huttrande av köld stod lutade över relingen och betraktade det karga landet som hastigt försvann akteröver utbrast Karl-Alfred: "Synd att vi inte har med oss en sån där kammarpoet, som sitter inom fyra väggar på landbacken och diktar sånger om havets härlighet!" - Jag för min del önskade inget högre än att få sitta vid en muntert sprakande brasa och ta igen mig en stund. Det hade sannerligen inte varit någon sinekur att segla runt Kap Horn men nödvändigt for den som ville bli en riktig sjöman. På den tiden ansågs man inte som en sådan, förrän man rundat den stormsvepta udden minst tre gånger.
Kapten Hjalmar Dahlström(Barnacle Bill) seglade under många år skeppare på fyrmastade barken C.B.Pedersen på vetetraden mellan Australien och Europa och drev henne som en yacht. Hans goda rykte gick före honom.
En kamrat lämnar under resan av Barnacle Bill.
Gamle Segelmakaren kan ge besked om hur ett par skor ska lagas! Segelmakaren visar dig hur du skall sy ett par smärtingbyxor!
Gamle Segelmakaren vet hur kiststropparna ska göras för att de skall bli något extra fint. Har du ingen märlspik? Be Segelmakaren, han gör dig en, så får du en extrafin.
Ja, Segelmakraren var allas vän, snäll och oförarglig. Alltid hjälpsam och -last but not least - alltid hovsam utan skryt och skrävel vilket så gärna ofta fördärvar eljest duktigt folk.Ja, man skulle kunna hålla på i det evinnerliga om man skulle framhålla Gamle Segelmakarens alla goda egenskaper.
Därför, då Gamle Segel en dag nere i Port Viktoria kom akterut och klagade över huvudvärk och susning i öronen, väckte det allmänt deltagande och han togs med upp till den lilla staden Maitland, där läkare konsulterades. "Ja, det är nog ingen fara med honom" ,blev svaret, "men låt honom ta det med ro en tid och se till att han tar dessa mediciner, så rättar han nog till sig vad det lider." - Skutan blev så småningom lastad och en härlig morgon satte vi segel, och för en önskevind, åtföljda av motorbåtar och bekanta, seglade vi från Port Viktoria. Det dröjde inte länge förrän alla de åtföljande båtarna tappade sugen. Endast en, som tillhörde vår Port Viktoriahjälpreda och släpades i en kraftig tross, hängde med ut till Corny Point. Hon hade något fiskeredskap som skulle provas och därför tog hon gärna emot bogsering. Vinden var ,som sagt, idealisk. Alla segel satta,tio knop, vädret klart och sikten god. Vad kunde man väl mer önska?
Bass Strait med alla dess öar: King Island, Rodondo, Crocodile Rock, Pyramid Rock och slutligen Flindersgruppen passerades under sävliga tio knops fart och resan lovade idel njutning. Färden gick sydvart över Tasmanska sjön och Snares och Traps passerades i det briljantaste månsken som gjorde det möjligt för oss att på nio distansminuters avstånd urskilja de svarta, ogästvänliga klipporna.
Det började bli allt kallare och då vi passerade Antipoderna fick vi krypa i vinterlumpen. Segelmakaren, som inte hade blivit bättre, hade nu flyttat akterut till sjukhytten, och vi hade, i väntan på det svåra väder, som vanligen råder där nere, skruvat på stormdörrarna på poopens förkant. Datumgränsen passerades, till pojkarnas stora förtrytelse, på en måndag. Hade det skett på en söndag hade de fått två söndagar i följd och nu blev det istället två måndagar, men de fick likväl en halv fridag och kaffe med dopp. Dock är inget så bra, att det inte kunde varit bättre. Vädret höll sig fortfarande relativt bra, med vinden något streck söder om väst, klar, siktig luft och farten stadigt omkring 11 knop. Grad efter grad minskades longituden och isbergen gladde oss med sin frånvaro. Segelmakaren var ena dagen bättre och dillade om att börja arbeta nästa dag, men när dagen kom klagade han åter över huvudvärk och svåra susningar i öronen.
Vid ett par tillfällen hade vi tagit in röjlarna för natten. Man kunde ju inte vara säker för isberg. Om en hastig undanmanöver krävdes, ville man inte vara handikappad med för stor segelmassa.
Segelmakaren var vid detta tillfälle betydligt nere. Sjukdomen blev för långvarig, tyckte han, och dessutom oroade han sig för Kap Horn passagen. Det är en sak att vara uppe och i verksamhet. Då har man ingen tid över för oroande tankar, men att ligga nere i en hytt, så att säga inskruvad inom ståldörrar, är något helt annat. Tankarna vill så gärna ta flykt. Skall man klara sjukdomen och komma hem till Sverige och de sina? Och skall detta önskeväder aldrig ta slut så vi kan få den storm man vet skall komma? Vid det laget hade vi litet till mans börjat misströsta om att Segelmakaren skulle krya på sig. Telegrafisten fick order att söka läkarråd per radio från Göteborg. Gång på gång fick han kontakt, men varje gång dog den ut. Vi försökte såväl dag som natt, men samma sak. Just som man hade den härligaste radiokontakt med Götet började den avta för att plötsligt helt försvinna. Vi fick aldrig fram vårt ärende. Det är nämligen så i Stilla Oceanen att en del områden är så att säga döda och vi hade kommit in ett sådant och förhållandena blev inte bättre. Möjligen kunde det bero på det intensiva sydsken som flera kvällar i rad hade visat sig. Det praktfulla sydskenet - om det inte hade något annat med sig, så tycktes det dock ge oss den storm vi så länge gått och väntat på.
Det började med nordan och regn, friskade i mer och mer, och rev upp en orolig sjö, som vad det led snart kunde sägas vara änglablötande. Stormen drog sig på väst och där blev den som spikad. Röjlarna, övre och undre bramsegel gjordes efterhand fast och med märsseglen bukstinna nästan till bristningsgränsen rusade skutan genom sjöar och skum. Som vinden var platt akterlig började seglen på storen, som var "blanketed" , alltså täckta av kryssens segel, tugga och slå så det riktigt skar en i själen att höra larmet däruppe.
Det var vid tvåtiden på morgonen, mörkret ute var fullständigt, då ett brak och en sättning, åtföljt av ännu ett brak och en sättning ekade genom skrovet. I skummet och marelden längs sidan sågs en härva av tågvirke som släpade och hoppade över sjöarna. När man vände blicken till väders kunde man mot den något ljusare himlen skönja ett stort skal i storriggen, där förut märsseglen hade slamrat och väsnats var det nu lugnt och ett stort gap stirrade mot oss.
Vaktens styrman erbjöd sig att gå till väders och undersöka förhållandena medan befälhavaren lade kursen mera nordlig för att få den växande sjön rätt akterifrån.
För varje rullning fartyget gjorde kunde man genom stormens dån höra ett skärande ljud från storriggen. Det lät hemskt både i befälhavarens och övrigas öron. - efter en stund kom styrmannen ner och berättade att märsfallet på storen sprungit, att rån som vägde tre ton, fallit ned och i fallet även slagit av undermärsråns racke men att båda rårna hängde på storrån, mot vilken de i rullningarna slog, så gnistorna rök. Frivakten purrades ut och tågvirke och taljor skaffades fram. Rårna måste surras och det genast, om det också hade blåst "kärringar" eller något annat hemskt. Grova manillatrossar smögs runt de nedfallna rårna och masten och styvhalades med taljorna. Brassarna fångades där de släpade längs sidan och blev styvhalade. Sen inväntades gryningen innan vi kunde fortsätta inspektionen av skadorna.
En olycka kommer sällan ensam och det fick vi erfara. Telegrafisten, som hört en del egendomliga ljud från sjukhytten, hade gått in för att se hur det var med Gamle Segelmakaren, och nu kunde han berätta att Gamle Segel troligen låg i själatåget. Skepparen fick genast ned för att själv övertyga sig om hans tillstånd och tyvärr var det nog allt för sant så som "Sparks" hade rapporterat.
Nu hade man dock händerna fulla med att rädda fartyget och därmed även folket, så en man blev avdelad att vaka hos Gamle "segel" medan vi andra efter bästa förmåga gjorde fartyget i ordning så gott det gick. Det inbrytande dagsljuset uppenbarade en bedrövlig syn till väders. Som förut nämnts hade båda märsrårna fallit ned och seglen slitits sönder. Brassar, fall, gårdingar, skoter, nedhalare och jiggtåg var hopsnärjda i en obeskrivlig röra. Stormasten, cirka två meter under märsen, visade en stor spricka som gick tvärs över aktra halvan av masten och som gapade och skrek för varje rullning. - Manskapet, både vakt och frivakt, arbetade för fullt med att klara upp och rigga undan allt som var havererat. Surrningen av rårna visade sig vara ett gott arbete, varför de kunde lämnas som de var tills vädret tillät att vi riggade ner dem. - Vi höll skeppsråd och kom överens om att det inte var rådligt att fortsätta resan runt Kap Horn med spräckt stormast så kursen sattes mot Panama.
Med Segelmakaren stod det dåligt till. Han hade mist talförmågan och låg och tecknade i luften och tycktes förlamad i hela kroppen. Han kunde bara röra armarna och ingen mat fick han i sig. Allt tydde på att han inte hade många dagar kvar.
Trots den trasiga riggen gjorde skutan god fart och för varje dag blev vädret allt bättre. De havererade rårna riggades ned, först övre sedan nedre märsrån. Toppläntorna på storrån, som blivit avslitna, förnyades och storseglet lagades varefter vi, med fyra segel utom stagseglen, kunde hjälpa de övriga topparna, och farten blev njutbar. - Segelmakaren blev dock svagare och svagare och fem dagar efter hjärnblödningen avled han.
Vi hade hunnit till en position 600 distansminuter syd om Påskön då dödsfallet inträffade. Vädret var lugnt och sjön hade lagt sig. Från en strålande sol kom värme och ljus, något vi inte hade blivit bortskämda med på sista tiden, och trots den tryckta stämningen som dödsfallet gav upphov till, kände man lättnad att det dåliga vädret hade lämnats bakom oss.
Det var vid fyratiden på morgonen som Segelmakaren lämnade detta jordiska. Dagen blev varm och redan vid elvatiden började liklukten göra sig märkbar. - Förberedelserna för begravningen var redan igång. En likkista hade sytts och timmermannen hade tillverkat en bår. Manskapet och befälet hade skrudat sig i uniformer. Alla ville visa vår Gamle Segel sin vördnad. Akten hade bestämts till klockan 1400.
1345 brassades back på krysstoppen. Flaggan hade hela dagen vajat på halv stång. Gamle Segel i sin kista lades på båren och bars upp på poopdäcket. Manskapet ställde upp sig på två led, mössorna kom av och befälhavaren läste begravningsakten, och på en given order gled kistan, insvept i svenska flaggan, överbord. En kär kamrat hade gått ur tiden och förlusten kändes tung för alla.
Rårna brassades sakta fullt och fartyget återtog sin kurs.

Ingen ros och ingen lilja
pryda skall en sjömans grav.
Endast vågor gå och komma
Skeppet vaggar an och av.

hagmanstorp(at)hotmail.com
Byt ut at mot @